Nu ska jag berätta för er om den gång jag för ca 7-8 år sedan
körde på okända små grusvägar och litade blint på att bilens
GPS skulle ta mig hem. Ni vet när man kör på små vägar där
korsningar utan skyltar dyker upp titt som tätt och hade man
inte haft hjälp av en GPS skulle man irrat omkring fortfarande.
Regnet vräkte ner och mitt ute i ingenstans kör jag plötsligt
genom en vacker allé av riktigt gamla knotiga träd. Vägen
gör en nittiograderssväng och precis DÄR låg det....hjärnan
tänkte febrilt...kan jag med att stanna? Jag MÅSTE stanna!
Körde in till kanten och gick längs vägen tillbaka i regnet.
Bakom en vildvuxen häck skymtar jag ett hus som fullkomligt
tar andan ur mig. Ett hus i Karolinerstil som ser ut att vara
byggt på 1600-talet ungefär. Det ser öde ut så jag öppnar
järngrinden och går fram till ett fönster. Om jag häpnade
innan är det inget mot vad jag gör när jag kikar in. Insidan
är lika orörd som utsidan. Det är som om tiden stått helt
stilla i över 300 år!
Jag hade ingen kamera med mig den där regniga dagen och
ända sedan dess har jag haft en längtan att åka tillbaka,
leta upp huset igen och denna gång föreviga det på bild.
Några år efter jag varit där bläddrade jag i tidningen
Gård & Torp när jag plötsligt hajar till. Där är det ju...huset!
Ler lite för mig själv när jag läser att det är ingen mindre än
den tidigare intendenten vid Nationalmuseum,
Lars Sjöberg som äger huset. Huset vars namn är Salaholm.
Fortsättning följer...
XO