Jag hade en längtan att åka tillbaka till det där huset som
för evigt etsat sig fast i mitt minne. En dag då regnet inte
vräkte ner...en dag då kameran var med.
Gjorde ett försök i vintras men hittade inte dit. Men så en
vacker dag i somras gjordes ett nytt försök. Tror det var
på midsommardagen faktiskt. Testade att svänga in på en
skyltlös väg för att känslan i magen hade sagt mig att vi
borde testat den vägen redan förra gången...och håren på
armarna reser sig när plötsligt en allé närmar sig och DÄR
....där ÄR det! DET huset! Jag hade nästan börjat fundera
över om det var en dröm den där gången jag först sett det,
men nu låg det här framför mig igen. Hade inte mer än
precis stannat bilen när en annan bil kommer...och svänger
in vid den låsta grinden. Ur bilen kliver en kvinna som går
fram till grinden och låser upp.
Tänker i mitt stilla sinne att hon måste undra vem i hela
världen jag är som sitter där i min bil och glor. Jag är ju
erkänt folkskygg men tänker att om hon varit jag...om det
varit MITT hus...hade jag ju velat veta vad det är för skum
figur som sitter där och spanar. Det hade inte sett mindre
skumt ut om jag bara startat bilen och åkt min väg ...och
dessutom hade jag ångrat mig resten av livet!
Jag trotsar instinkten att åka därifrån oanmäld och kliver
ur bilen. Med pinsamhetens rosa färg på kinderna går jag
fram och presenterar mig.
Hon är så vänlig och vi pratar en stund. Jag berättar om
första gången jag såg huset och varför jag kommit tillbaka.
Hon berättar att hon hyr huset av Lars Sjöberg och att hon
bara några dagar senare ska flytta in och så småningom ska
hon också få köpa huset vars namn är Salaholm.
Vi kör in våra bilar genom grinden både hon och jag. Vi pratar
om hur gården en gång kan ha sett ut. Att detta är den ena
flygelbyggnaden till den ursprungliga herrgården. Jag tänker
i mitt sinne...ett hus på 400 kvadrat och 18 rum...
och försöker föreställa mig hur stor huvudbyggnaden måste ha
varit här på Stora Salaholm. Tanken svindlar minst sagt.
Vill jag komma in och titta, undrar hon. OM jag vill? Ja men
herregud, klart jag VILL! Vi går genom rum efter rum. Hon
berättar lite om husets historia och om vad hon kommer att
göra med det efter att hon flyttat in.
Jag frågar om jag får hämta min kamera och föreviga huset
som det ser ut nu, när det fortfarande är orört.
Så medan hon drar igång gräsklipparen och klipper gångar i det
höga gräset hämtar jag kameran och ger mig in i huset igen.
Rum efter rum, helheter, detaljer, olika vinklar. Jag nördar
verkligen in. Det är ju detta som klingar klarast i mitt hjärta.
Hennes lille gosse följer mig som en trogen hund genom husets
alla rum. Han frågar mycket...jag svarar. Tillslut kommer frågan
-Hur kan du veta så mycket om gamla hus?
Det som man har intresse av vill man lära sig mer om och eftersom
jag nästan är lika gammal som dinosaurierna så har jag hunnit
lära mig mycket, svarar jag. Ett svar som godtogs utan vidare.
Så nu kära bloggläsare ska ni få följa med in i Salaholm.
Det blir, utan att jag kan ta gift på det, den längsta bildkavalkad
som denna blogg någonsin upplevt.
Välkomna in...
Trots att jag själv flyttat in i ett hus utan andra moderna
funktioner än el är det ändå svårt att föreställa sig att här
kommer någon att bo om bara några dagar.
Inget vatten, ingen el. Men det går! Och huset kommer må
bra av att bli bebott igen. Att bli uppvärmt och omhändertaget.
Säteriet bildades 1583 och innan dess hade marken
tillhört Gudhems kloster i hundratals år.
Titta på bilden nedan.
Ser ni vapensköldarna på den öppna spisen?
Vapensköldarna hör till de som en gång ägde Salaholm,
Gabriel Gyllengrip och hustrun Märta Oxehufvud.
Årtalet är 1672.
Det var allt för denna gång från Salaholm.
Jag säger 'för denna gång' för jag hoppas på
att kunna åka tillbaka snart igen.
Vänner som kommer hem till
mig säger att jag har ett så stort lugn i mitt hus.
Visst känner jag det också, men det är ändå min vardag
och alla som har barn och är egna företagare vet ju att
en viss vardagsstress infinner sig hur lugnt hus man än har.
Det är ofrånkomligt, och den som säger något annat tror jag
far med osanning.
Att komma till Salaholm är för mig som
att komma tillbaka till min mormors och morfars gård i
min barndoms ljusaste dagar. En ny värld öppnar sig,
en värld där allt är gott och allt är möjligt, även om
432 år av historia med bland annat giftmord vittnar
om att allt inte varit guld och gröna skogar.
Inte ens på Stora Salaholm.
Tackar ödmjukast för att jag fått ta del av detta kulturarv!
XO
